Jag gillade aldrig Johannes pappa.
Den tanken slog mig igår, och det roliga är att jag direkt såg kopplingen till varför den slog mig.
Johannes var en utkantskompis till mig i högstadiet. Ni vet, en sån som inte riktigt platsar in i den riktiga kompisskaran utan att kunna muta in sig med något speciellt. I Johannes fall var det en Atari 520 st... Grabben i sig var ganska jobbig. Han var lite kutryggig, gick med ena foten pekande snett innåt och hade en tendens att få oförklarliga vredesutbrott. Jag tror han var ganska bortskämd. Hade jag varit oförskämd nog att skriva ut stackarens efternamn här så hade ni dessutom insett vilket rått och mobbofferskapande sinne för humor hans föräldrar måste ha haft.
Johannes pappa var konstnär, och det stör mig ohyggligt nu i vuxen ålder, eftersom det är vad jag hoppades och trodde att jag skulle bli när jag blev stor. Han var också väldigt gammal... osunt gammal för att ha en son i högstadieålder, och han gillade inte dataspel. Detta klargjorde han gång efter annan genom att hasa sig in i Johannes rum när vi satt och spelade gamla dammiga spel på Atarin, luta sitt gamliknande huvud över oss, och väsa:
-Måste alla spel vara sååååå destruktiva.
Jag hade velat svara att, ja det måste de gubbe, eftersom man enligt lag inte får mörda idioter i verkligheten. Det gjorde jag naturligtvis inte, eftersom jag var ett barn och respekterade äldre, vilket jag fortfarande gör.
Detta sköljde alltså över mig som en nostalgisk mardröm igår, när jag i godan ro bevistade toaletten i sällskap med sveriges ledande tv-spelstidnin... förlåt, livsstils magasin. Insikten om att skribenterna i sagda blaska har samma inställning till spel som Johannes pappa fick mig att vilja sluta köpa skiten, men vad ska jag då läsa på muggen?
Johannes var en utkantskompis till mig i högstadiet. Ni vet, en sån som inte riktigt platsar in i den riktiga kompisskaran utan att kunna muta in sig med något speciellt. I Johannes fall var det en Atari 520 st... Grabben i sig var ganska jobbig. Han var lite kutryggig, gick med ena foten pekande snett innåt och hade en tendens att få oförklarliga vredesutbrott. Jag tror han var ganska bortskämd. Hade jag varit oförskämd nog att skriva ut stackarens efternamn här så hade ni dessutom insett vilket rått och mobbofferskapande sinne för humor hans föräldrar måste ha haft.
Johannes pappa var konstnär, och det stör mig ohyggligt nu i vuxen ålder, eftersom det är vad jag hoppades och trodde att jag skulle bli när jag blev stor. Han var också väldigt gammal... osunt gammal för att ha en son i högstadieålder, och han gillade inte dataspel. Detta klargjorde han gång efter annan genom att hasa sig in i Johannes rum när vi satt och spelade gamla dammiga spel på Atarin, luta sitt gamliknande huvud över oss, och väsa:
-Måste alla spel vara sååååå destruktiva.
Jag hade velat svara att, ja det måste de gubbe, eftersom man enligt lag inte får mörda idioter i verkligheten. Det gjorde jag naturligtvis inte, eftersom jag var ett barn och respekterade äldre, vilket jag fortfarande gör.
Detta sköljde alltså över mig som en nostalgisk mardröm igår, när jag i godan ro bevistade toaletten i sällskap med sveriges ledande tv-spelstidnin... förlåt, livsstils magasin. Insikten om att skribenterna i sagda blaska har samma inställning till spel som Johannes pappa fick mig att vilja sluta köpa skiten, men vad ska jag då läsa på muggen?
posted by Peli at 4:06 AM
8 Comments:
Hette han "Döparen"? I efternamn alltså.
Jag har sagt det förr, du är fan bra på titlar o rubriker.
Hur som, gissar på att du läste Super "tv-spel är finkultur och inte något att ha kul med" Play, byt till Level, den är aningen bättre.
Bäst blir det inte förrän vi tar tag i det, får väl bli efter att vi kommit igång med långfilmsbiten.
Nä, pastorn, men jag kan ge ledtråden att det rimmade med förnamnet...
...med tanke på hur du älskar att plantera dina söta små lätt behårade skinkhalvor mot Gustavsbergs porslinet så är det synd och skam att Nemi och Herman Hedning är så snabblästa. Vad sägs om Dostojevski´s samlade verk? Dom är fyllda med meningslöst våld och destruktiva karaktärer. Plus i kanten är att dom är helt OK enligt den församling med kvasiintellektuella konstnärer som tyvärr tar upp alla dom där kulturstipendiaten som vi andra egentligen borde få och göra något vettigt med.
Fördel med Dostojevski är att ni inte behöver ha papper på muggen heller.
..vet inte riktigt om trycksvärta mellan skinkorna är en look för mig..
Inte? Blir ju lite som en svanktatuering fast aningen mer gömt och med nihilism och ryska grubblerier istället för tråkiga tribals.
Jag utropar det som en ny trend, skinktatuering med svåra ryska citat.
Undrar om det är sådant som skapat behovet (finns det?) av analblekning?
Post a Comment
<< Home